arthur

Om man nu utav någon händelse gjorde det.
Kunde det innebära vissa probel.

Om man nu utav någon händelse gjorde det.
Kunde det innebära vissa probel.

Vi är här för att hata.

Jag gillar inte direkt jättemycket.
Inte alls faktiskt.
Skolan är jobbigt.
Tråkigt ljudprojekt som jag inte mixat klart.

Vi är här för att pissa.

Och sedan är det ju den sociala delen, som är en ständig faktor.
Inte jättekul kanske.
Påtvingade skratt och konversationer hela tiden.

Och jag är trött.

Vi är här för att hata.

Jag orkar inte riktigt med detta ståhej över jul nu.
Visst är det mysigt att träffa familjen.
Gammla släcktingar och dyligt.

Visst dom kanske dricker väldigt mycket, men ändå.

Men vi klädsel utav granen går droppen.
Varje år, samma visa.
Mor och jag.
Samt två liter glögg.

Tills nästa gång, ta hand om vår planet jorden.

Älskar er <3

(Ja, det var ett skämt. Högst två av er som läser får ta åt er.)

”Man blir tungsint och det går inte att avleda eller påverka symtomen genom yttre stimulans. Allt känns plågsamt och man känner en total likgiltighet inför omvärlden och har inget engagemang för någonting, inte ens för sina anhöriga. Ofta vaknar man vid tre-fyra tiden på morgonen och mår som sämst då, men känner sig något bättre framåt eftermiddagen och kvällen. Man känner stark oro och ängslan. Ångesten gränsar ibland till dödsångest och kan vara mycket plågsam, särskilt när man vaknar tidigt på morgnarna” -Sjukvårdsupplysningen

• sänkt stämningsläge
• stämningsläget är lägst på morgonen
• tidigt uppvaknande
• rörelsemönstret är betydligt snabbare (vid agiterad depression) eller långsammare än normalt
• påtaglig aptitlöshet eller viktminskning
• uttalade skuldkänslor eller mindervärdeskänslor ofta av psykotisk typ - de drabbade har inte kontakt med verkligheten och kan till exempel tro att de begått kriminella handlingar

Delvis på grund av den höga självmordsfrekvensen bör personer med melankoli börja behandling snarast möjligt.

Någon dag, i händelse att människan upptäcker vad hela världen verkligen kretsar omkring,
så kommer många att bli chokade, häpna över att detta inte är dom.
Och ibland är det jag.

Allt du har att säga, är att jag betyder allt för dig
Men proggig musik och dylikt, är ingenting för mig

Förbannat svårt ska det vara
Att sluta upp med allt tok
Någon jävla gång får du se min högerkrok

För att sumera det hela, du kan gefan i att spela
För i slutändan spelar inget roll
Förutom att tjäna som ett girigt troll

Den sista gränsen är sedan länge korsad
Skam för dina ursäkter
"Men snälla vännen, jag är ju bara människa"

Allt är ditt fel, ingen annan är att skylla
Ingen faktor kan jämmföras med dig

Jag mår illa varje gång jag ser dig
Dina lögner och ditt svek väger inte upp för ditt sköna yttre

Så släpp charaden med någon jälva pushupp
Du är åt helvete i allafall

Utan saknad
Utan hopp
Det tar ej lång tid
Innan allt säger stopp

Ingen identitet
Är det bara jag som ser
Det är allt jag vet

Snart finns vi ej mer

Utan rim
Och utan reson
I slutändan
Är det vi är
Bara det vi gjort

"Haha, ja, men du känner väll oss?
Alla är vi psykiskt dementa från stund till stund.
Men på massa olika sätt, som en stor godispåse, fylld utav ens moder, med allt det äckligaste godiset som ingen egentligen vill ha.
Det är vi."

ACT: I

Och innan vi känner varandra är vi helt normala.
"Inget är märkligt med mig, jag är bara duktig på att se."

Roller byts, vänskapsband bildas.
Frid och fröjd, olika grupper.

För de med gammla bekanta är det ingen svår deg att knåda.
Men för de andra, som är ensama, blir det mer utav en kladdig smet, med alldeless förmycket vanliljsocker i.

ACT: II

Vänner förloras, förhållanden bildas, bubblan spricker.
Vissa blir ensama.
"Men är det ett ljus därborta, eller är det bara jag som tror och hoppas?"

Snart finns inte alla kvar längre.
Pennor är borttappade.
Finns ingenstans att finna heller.

Julen nalkas, doftar gott.
Ett härligt pirrande, snart lov, härligt att kunna slappna av, släppa masken.

ACT: III

Total eufori.
Total Kontroll.
Total Empati.
Total självmordbenägenhet.

Ljuva depression.
Du är så hård, så ond.
Men du smakar så bra.

Det tänds ett ljus!

Tiden går snabbare, snabbare, snabbare!
Ingenting står still, allt är förvirrat.

Denna tid har minnet svikit.

ACT: IV

Sommarlov!

Tiden här behöver jag inte utveckla.
Stora band skapas.
Förtroenden skapas.

Underbara vänskap omfamnar oss alla.
Ingen står ensam.
Inga bekymmer.
Ingen sorg.

Förälskelse.

Depression.

ACT: V

Kuratorer, psykologer, BUP, Ungdomsmottagningen, sjukhuset.
Vägen är lång, många korsningar.
Men den slutar alltid med samma sak.
Att bli skickad vidare, till nästa avdelning.

ACT: VI

Skolstart.

Hemska tanke.
Allt är menlöst.
Skolan går sämre och sämre.
Betygen sänks.

Relationer bryts.

Inget blir som det ska vara.

Det som betyder mest, går förlorat.

Har jag tappat det helt?
Får jag tillbaka det?
Kan jag undkomma det här?

Flickor och deras flickiga tendenser gör mig förälskad.

Fristad, lättnad och mer oro.

ACT: VII

"Haha, ja, men du känner väll oss?
Alla är vi psykiskt dementa från stund till stund.
Men på massa olika sätt, som en stor godispåse, fylld utav ens moder, med allt det äckligaste godiset som ingen egentligen vill ha.
Det är vi"

Sjukdommar.
Samhällets kolaps.
Armageddon.
Total panik.
Pengar slösade.

I dimmornas tempel.

ACT: VIII

(Skrivande stund)

(Jag är inte nörd som memorerar sådant här även fast jag inte är kristen)

Nej, inte någon jätterolig tid just nu.

Hektiskt.

Musik, skola, musik, flickvänn, plugg, musik, skriva musik, spela musik, repa, spelning, studio, repa, repa, repa.

Livet är skönt när man har mycket att göra. Mindre tid till jobbiga funderingar.

Men någonstans däruppe, vill jag kunna klämma in "Vänner"