Bloggen.
Vi har varit med om många tunga dagar bloggen.
Och jag har på känn, att det värsta inte är över.
Och jag har på känn, att det värsta inte är över.
Täckt. Mörkt. Dimma.
Hur kan folk inte hålla med min avsky till människor?
Speciellt eftersom dom påstår sig vara smarta.
Smarta människor borde veta bättre.
Men om jag, som inte är den skarpaste kniven i lådan avskyr människor.
Och silverbesticken som tas fram till nyår inte gör det.
Är det dom som är dumma, eller är det jag?
Men sen ska man inte tänka på saker, enligt många.
Men om vi inte tänker på saker så är vi inte människor.
Det är en ödets ironi att jag som hatar människor och allt som hör därtill,
ändå aldrig slutar tänka.
Då tror jag ioförsig inte på ödet.
Men jag tror På Aron Flam, som jag gång på gång citerar.
Jag saknar Isidor, min gubbe som var jag, jag som var honom.
Han är död nu, 96 år gammal.
En stor del utav mig vill vara 96 år, bo på pansionat och sakta glömma.
Nackdelen är att de flesta tappar föståndet då.
Oftast är jag inte säker på om jag inte gör det utan att vara gammal.
Det bästa jag kan göra nu är att sakta men säkert bege mig, mot dimmornas tempel.
En varm omfamning utav konjak, härliga kyssar utav whisky, smekningar utav sprit.
Men de sakerna går att ersätta.
Men med vad? "XD"
Jag har lärt mig att om jag försöker tillräckligt länge, med att vänja mig med skit som jag avskyr.
Så kanske jag har en chans att bli ofrivilligt glad, i form utav mänskligt skit och ovisshet.
Medans jag väntar så kan jag lika gärna korka upp en flaska till.
Sen ska du inte vara nazist och tolka allt jag säger och gör till punkt och pricka. Jag pratar i gåtor, som du nog inte listar ut så lätt.
Det ger jag dig inte chansen till.
Speciellt eftersom dom påstår sig vara smarta.
Smarta människor borde veta bättre.
Men om jag, som inte är den skarpaste kniven i lådan avskyr människor.
Och silverbesticken som tas fram till nyår inte gör det.
Är det dom som är dumma, eller är det jag?
Men sen ska man inte tänka på saker, enligt många.
Men om vi inte tänker på saker så är vi inte människor.
Det är en ödets ironi att jag som hatar människor och allt som hör därtill,
ändå aldrig slutar tänka.
Då tror jag ioförsig inte på ödet.
Men jag tror På Aron Flam, som jag gång på gång citerar.
Jag saknar Isidor, min gubbe som var jag, jag som var honom.
Han är död nu, 96 år gammal.
En stor del utav mig vill vara 96 år, bo på pansionat och sakta glömma.
Nackdelen är att de flesta tappar föståndet då.
Oftast är jag inte säker på om jag inte gör det utan att vara gammal.
Det bästa jag kan göra nu är att sakta men säkert bege mig, mot dimmornas tempel.
En varm omfamning utav konjak, härliga kyssar utav whisky, smekningar utav sprit.
Men de sakerna går att ersätta.
Men med vad? "XD"
Jag har lärt mig att om jag försöker tillräckligt länge, med att vänja mig med skit som jag avskyr.
Så kanske jag har en chans att bli ofrivilligt glad, i form utav mänskligt skit och ovisshet.
Medans jag väntar så kan jag lika gärna korka upp en flaska till.
Sen ska du inte vara nazist och tolka allt jag säger och gör till punkt och pricka. Jag pratar i gåtor, som du nog inte listar ut så lätt.
Det ger jag dig inte chansen till.
