arthur

Jag är sjukt missnöjd med mitt liv.

Att vara ung och sårbar är nog bland de sämre saker med att vara liten.
Förhållanden flyger hit och dit, man bryter ihop lika hårt varje gång.
Det starkaste man har är någon annan. Så är det hela tiden, för alla.
Har man ingen som är stark, så vänder man sig innåt. Till mörkret.
Det är kanske inte lätt att hitta ut därifrån, om ingen lyser fram ens väg.
Knappt då fungerar det ju, vilket bara är naturligt.

Tänk dig en värld, där alla visar omtanke och godhet till alla som behöver det.
Fjantigt?
Jag vet, spyr själv på tanken.
Det vore rätt schyst, slipper folk hoppa från balkonger, eller kasta sig på rälsen.

Nej, det stämmer ju inte heller. För psykisk ohälsa är bland det märkligaste som finns.
Det behöver inte finnas anledning för det. Man kan få det ändå.
Som canser.

Rätt bra liknelse faktiskt.
Dåliga vanor, dåliga tankar, sprider sig som ett gift igenom kroppen.
Det byggs på tills den grad man inte orkar av ensam.
Därför är det bra med vänner.

Men om man tappar sin härligaste vän? Man hittar den inte någonstans.
Minsta försök till kontakt resulterar i ruskiga duster utav tystnad och förlägenhet.
Det är hårt. Det gör ont.

Men jag har hört från många människor, att man hittar tillbaka till varandra.
Det kan vara sant.

I vissa fall.

Det jag pratar om är tvivel.
Ofta är det lätt att tro att man inte vågar kasta sig ut från klippan.
In i nya duster, riktigt öppna sig. Kan vara värt det.
Om allt går rätt.
Vilket det i 97% utav fallen inte gör.
Det är osäkerhetens fel.
Och varje misslyckat försök till nya, grönare ängar, gör en mer förlägen.
Mer osäker.

Torrt inlägg. Jag tror jag bjuder på en länk, som muntrar upp mig. Säkert dig också.
Om du känner att det behövs.

http://existenz.se/out.php?id=27248

När man försöker rasta min hund på regniga dagar.
Då går han ut runt knuten, kissar, sedan vänder han.

Sen å andra sidan skulle jag hålla mig från kyla om jag hadde gigantiska bollar.

Hemska vinter rasar mot oss med stormiga steg.

Ett riktigt feberyrande har varit mina senaste två veckor. Har jag inte feber så kan jag inte sova. Sover jag inte får jag feber, vilket leder till att jag inte kan sova.

Jag och Lina brukade prata om onda cirklar. Detta kan nog beskriva en ond cirkel bäst
Nej, det stämmer ju inte. Det är faktiskt inte en cirkel. Dessutom är den ju knappast ond.
Men röda saker är oftast onda. Se på djävulen. Han är ju röd.
Rött är så bra i politiken vill jag lägga till.

Förövrigt händer inte mycket. Jag har inte ens ett band att spela i. Kanske jag kommer få ett band snart. Men det får vi se.
Och jag sitter vid min dator och blir förbannad på att folk aldrig uppdaterar sina bloggar.

Sedan ser jag att min blogg är mindre full än mitt konto på banken. Vilket inte är sjukt svårt, eftersom jag har så mycket pengar. Det är rätt, jag har gått och blivit rik under sommaren.
Det hela hände på Payala. Där jag och Patrik drack öl en kväll. Jag fick visserligen inte pengar för det. Men mitt arvode ökade med 400%

För att gå till lite mer seriösa vidder så tänkte jag ta adjö av er killar och tjejir. Det har varit en ärorik tid vi har haft tillsammans du och jag.

Nu kliver jag av bussen och märker att min följeslagare tar fram sin Ipod.

(Och nej, jag lägger inte ner bloggen, tar inte heller livet utav mig. Jag menar bara att stänga detta lilla avsnitt.)

En ny dag nalkas. Vaknar upp ensam i min säng.

Ett ständigt hån, som att livet spottar mig i ansiktet och sparkar mig på nötterna.

För visst är det en klassisk lördag, att vakna med smärta i skrevet och ett illamående?

Skönt om man hade någon att bli tröstad utav

Jag vet ej vad som gör att jag älskar denna gyllene brygd.

Kanske smaken?
Kanske resultatet?
Kanske fyllan?
Kanske värmen?
Kanske baken?

Nej seriöst.

Den godaste hyswetstlsrtlrtl (eller vad du tror är rätt att stava).
Är den som man stjäl utav min styvfader, min gestalt, min förobild, Lennart.

Rätt ska vara rätt... Och Whisky är alltid rätt...