arthur

As the moon rose and the hour grew late
The day-help on the coconut estate
Raked up the dried leaves that fell dead from the trees
Which they burned in a pile by the lake

The beetle king summoned his men
And from the top of the rhododendron stem,
"Calling all volunteers who can carry back here
The Great Mystery has been lit once again"

One beetle emerged from the crowd
In a fashionable abdomen shroud
Said, "I'm a professor, you see, that's no mystery to me
I'll be back soon, successful and proud"

But when the beetle professor returned,
He crawled on all six, as his wings had been burned
And described to the finest detail all he'd learned
There was neither a light, nor a heat, in his words

The deeply dissatisfied king
Climbed the same stem to announce the same thing
But in his second appeal sought to sweeten the deal
With a silver padparadscha ring

The lieutenant stepped out from the line
As he lassoed his thorax with twine
Thinking, "I'm stronger and braver and I'll earn the king's favor
One day all he has will be mine"

But for all the lieutenant's conceit
He too returned singed and admitting defeat
"I had no choice, please believe, but retreat
It was bright as the sun, but with ten times the heat

And it cracked like the thunder and bloodshot my eyes
Though smothered with sticks, it advanced undeterred
Carelessly cast an ash cloud to the sky, my lord
Like a flock of dark vanishing birds"

The beetle king slammed down his fist
"Your flowery description's no better than his!
We sent for the great light and you bring us this?
We didn't ask what it seems like, we asked what it is!"

His majesty's hour at last is drawn nigh
The elegant queen took her leave from his side
Without understanding, but without asking why
She gathered their kids to come bid their goodbyes

And the father explained, "You've been somewhat deceived
You've all called me your dad, but your true Dad's not me
I lay next to your mom and your forms were conceived
Your Father's the light within all that you see

He fills up the ponds as He empties the clouds
Holds without hands and He speaks without sounds
He provides us with the cow's waste and coconuts to eat
Giving one that nice salt taste, and the other its sweet

Sends the black carriage the day death shows its face
Thinning our numbers with kindness and grace
And just as a flower and its fragrance are one
So must each of you and your Father become

Now distribute my scepter, my crown, and my throne
And all we've known as wealth to the poor and alone"
Without further hesitation, without looking back home
The king flew headlong into the blazing unknown

And as the smoke ring hurled higher and higher
The troops flying loops around the telephone wires
They said, "Our beloved's not dead, but his highness instead
Has been utterly changed into fire"

Why not be utterly changed into fire?

Jag drömmer om ett fritt land. Där vi alla ska vara fria och glada. Vi ska slippa oroa oss över politiker missbruk utav makt, vi ska slippa oroa oss för hatbrott från poliser.
Vi ska slippa oroa oss för att nordanisen blir för tjock, eller för tunn.
Vi ska inte oroa oss över drogmissbruk, farlig narkotika ska inte finnas, farlig alkohol, farlig tobak.

Jag drömmer om att människor ska ta hand om varandra.
Iställer för att köpa ett par jeans på HM för 670:- så kanke vi kan enas om att det vore bättre om vi slapp se bilder i media, varje dag, på folk som svälter, barn som dör, uppblåsta, i solen.

Jag drömmer om yttrandefrihet. Alla ska få säga vad dom vill. Men jag drömmer samtidigt om att vi ska kunna hålla tysta också. Vi behöver inte alltid säga allt vad vi tycker. Ingen utav oss unga, ingen gammal heller, har varit med om alla problem i världen. Vi är inte livsvana, vi kan inte allt.
Jag drömmer om att vi ska kunna enas om det.

Jag drömmer inte om ett land, inte om ett folk. Jag vet att nationalism är för tokigt för att predika om.
Jag drömmer bara om att vi ska kunna se längre än vad våra armar räcker. Det vi inte kan omfamna kanske vi kan hjälpas åt med? Många problem är för tunga för en att bära.

Jag drömmer slutligen om ett land där vi kan växa upp och bli gammal tillsammans.

Den rättigheten tas slutligen ifrån oss tyvärr.
Jag trodde att det fanns någon moral i denna lilla plätt jord vi kallar Sverige, det folk som vi kallar oss.
Jag tror jag har fel.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/livshotande-skador-efter-p-brak-1.1070076

"The truth in no online database will replace your daily newspaper,
no CD-ROM can take the place of a competent teacher
and no computer network will change the way government works."

/Clifford Stoll, 1995

Vinden sjunger sin sorgliga vaggvisa, genom en svartnad och urholkad bröstkorg.
Jag ska dö i strid, gudomlig, med elden som min grav.
Denna värld av omänsklig massaker, där blod regnar evigt.
Till mina bröder som har fallit före mig, jag ska vandra med dig igen.

Åh det måste vara så annorlunda värld, den som på utsidan finns.
Åtminstone känner jag de som älskar mig här, några illusioner, avfärdade alla svagheter.
En era av omänsklig tragedi som ska invigas av min järnhand.
Ugnen har utlovat till krematoriet högt, att avyttra den gudfruktiga mannen.
Till mina bröder som fallit före mig, jag ska vandra med dig igen.

För att lyssna på spännande musik samtidigt som du läser här så kan du kopiera in denna länk --> http://www.youtube.com/watch?v=bMfSu8WBOv0 in i din webbläsare. Du kanske vill följa med i musikvideon, för den är också cool.

Annars händer inte tusen saker.
Jag spelade med mitt coola band Kreativt Oljud i lördags. Det var roligt, som det brukar vara. www.myspace.com/kreativtoljud

Jag har kommit underfund med att man kan ta vara på lite roliga saker som inte händer varje dag, men åtminstonde någon gång i veckan. Jag menar, man kan ju inte deppa ihop totalt. Det vore urfånigt.

Denna vecka blir det vidare skratt åt Oskar Henkes tokiga skämt om Pira.
"En gång åt Pira 20.000 cheddar-dipp på mcdonalds."
"När Pira är riktigt hungrig, vilket han ofta är, så tittar han upp på himmlen och suger in, han försöker nämligen sluka pluto."
Han är rolig.

Det blir även lite tid till att repa med ett annat band jag spelar med, vi heter Argast i Stan. www.myspace.com/argastistan

Karantän, säger jag bara, Karantän. Håll öron och ögon öppna, man vet aldrig vad som sker.

På onsdag har jag hört att det är St.Patriks day. Det är festligt. Jag och Adam har läst på att man mest lyssnar på säckpipig musik, äter god mat och dricker öl då. Vilket vi också tänker göra.

Det blev ett gladare innlägg än på länge, jag får ursäkta om så är fallet. Jag kan trösta er med att jag snarare inte orkar skriva om alla skitiga människor som skitar ner på denna skitiga värld.

Ner med systemet, all makt åt Tengil, död åt Bush och allt det dära...

Det händer kanske runt 6 gånger per år.

Jag tappar kontrollen. Vet inte vart jag ska, vart jag är eller vart jag vill.

Jag ligger ena stunden och skrattar hysteriskt. För att sedan kura ihop mig till en boll och gråta i tjugo minuter.

Det växlar med jämna mellanrum.

Jag gör idiotiska saker. Sådant man skämtar om på när man är med kompisar. "EMO" Skriker vi och skrattar.

Jag känner allt. Som tiotusentals nålar som skjuts mellan mina celler. Som att jag brinner.

Jag vill allt. Jag vill dit, vara med den.

Jag vill inget. Jag vill vara här, ensam.

Jag vill inte leva längre.

Jag vill dö.

Jag har någon annans röst i huvudet. Någonstans där, långt bak.

"NEJ!"

Jag lever. Folk säger att det blir bättre.

Jag lever. Alla ger mig löften som dom inte kan hålla. Som dom aldrig håller.

Jag lever.

Nej. Jag säger inte grattis till någon.

Och vänner är nog ändå bara för mesar?

Om man gör något fel så ska man ta ansvar över det också. Det är iallafall vad jag tycker.
Men man vet inte alltid vad man gör för fel. Då är inte inte heller lätt att ta ansvar över det heller.

Men om vi nu lever i en värld fylld utav feltolkning och osämja, varför kan vi inte åtminstonde säga som det är?
Det kan ju knappast vara roligt för någon part utav ett missförstånd.

Trist tycker jag. Jag saknar alla.

Men sen om alla gått och dött så skulle jag knappast veta det.
För vem skulle berätta det för mig?

En burk öl.

Ofta ser man folk, som inte alls ser ut att ha ett problem i världen. Dom är alltid glada, umgås mycket med folk. Kanske dom festar lite för mycket, men dom sköter skolan. Deras värld existerar i en liten såpbubbla. Men såpbubblor har en alltför dålig tendens att spricka. För minsta vind kan dom knappt hålla. Och det är verkligen ett stormigt hav vi seglar på.

Öppnar en ny.

Sedan har vi människor som är glada. Dom gör det dom ska, inte oroar sig dom för det som tycks vara så långt borta. Dom har förmodligen en partner att dela tiden med. Ett leende på läpparna när dom umgås med denne. Och varför inte? Hittar man någon som gör en glad så ska man le. För det är inte alltid någon sådan står att finna. Och gör man det, vem säger att den ska villja vara med dig?

Två burkar öl.

Vi har också folk som engagerar sig. Dom är med i olika politiska partier. Dom angriper problem, står starkt för vad dom tycker. Deras åsikter är starka. Hittar dom någon som tycker som dom, så har dom ändå för lätt att hitta saker dom inte håller med i. Deras förhållanden kan vara hemskt starka för de likheter de besitter. Men det kan också slitas itu, för att dom blundar för det bra, men ser det dåliga.

Mat.

Depressions-folk är lätta att känna igen. Nu menar jag inte folk som lider utav en riktig depression. Snarare folk som låtsas att dom har det. Ofta gör dom det för att dom känner att något är fel. Och det är ett bra sätt att ilustrera sina känsor så. Deras vänner kommer att ha det jobbigt. För ingen trivs när någon annan mår dåligt. Dessa människor är inte så lätta som de andra. Dom kan vara oberäkniga. Det bästa vännerna kan göra är att ställa denne mot väggen. Säga åt den att den drar ner för mycket folk med sig, att den är ett sjunkande skepp, att den måste släppa sin besättning. Så att inte alla dras med i djupet.

Tre.

Vi har folk som faktiskt mår riktigt dåligt. Dom har en ganska djup depression. Vilket självkart inte är roligt. Deras vänner kan förmodligen lätt förväxla denna med Depressions-folket. Vilket kan leda till dåliga följder. Dessa människor kan vara hemska att känna. För att man vill inte att någon ska må dåligt. För att handskas med dessa bör man vara försiktig. Lyssna och se på den du är med. Anpassa dig själv efter den. Men visa att du finns. Det är inte roligt att vara ensam, inte för någon, men normala friska människor gör oftast inte dåliga

-

Det finns givetvis många fler människor. Jag kommer inte skriva om alla. Dels blir det alldeles för mycket för dig att läsa på en och samma gång. Du måste hinna tänka också.
Dels så orkar jag inte skriva mer, det blir för jobbigt för fingrarna.

Fyra.

Vissa människor vill inte. Dom vill inte att folk ska vara glada. Chaos är deras namn. Om nu det finns en djävul så är det chaos. Att upprepade gånger göra saker som är dåliga, inte ens för att gynna sig själv, det är ondska.
Lyckligtvis finns det inte alls många onda människor. Jag tvivlar på att alla människor stöter på en ond människa någon gång i livet. Men om detta inträffar så ska denna undvikas. Det kan låta kallhjärtat. Men för att undvika totalt afasi bland alla parter så bör det verkligen undvikas. Chaos blir nog inte mer eller mindre ledsen över detta. Sådant existerar nog inte ens för denne.

-

Givetvis förväntar jag inte mig att ni ska hålla med. Men det vore kanske något att betänka. Ha någon ram för något. Jag vet hur hopplöst det kan vara. Hur ensamt och kallt det är. Men jag vet också hur varmt och lyckligt det kan vara. Att inte sakna någon att hålla om. Att kunna lita på människor. Att våga koppla av, för att man vet att någon har koll på dig.

Men jag vet inte. Kanske är just det också den största bristen i värmen. För människor kan inte betros med allt för mycket. Inte många iallafall.

Fem.

Det som är mer sällsynt. Något som kanske är unikt. Är de människor som är osjälviska. Som kan älska, villkorslöst. De man verkligen kan lita på. De som lyssnar. De som är ärliga. Jag skriver "de" här, men jag borde kanske inte skriva de. De är ju många. Och jag vet bara en.

"Människor säger ofta att de vill rädda planeten,
men de misslyckas att göra kopplingen,
att om du vill rädda planeten:
Ta ditt liv!
Planeten kommer att räddas utan dig."

- Bill Hicks.

Ryck upp dig! Lilla vännen, det är bara du som gör det till detta elände. Ingen annan bär ansvaret. Det är bara att rycka upp dig!

En dålig dag, ryck upp dig. Det är fullt möjligt. Det är ganska jobbigt ja, men fullt möjligt.

År av dåliga dagar?

Finns det något bättre sätt att deklarera kärkek, än att skriva det på msn personliga medelande?

Denna vecka, sista veckan innan sportlover är det klimatsmart mat på skolan.
Det är bra för miljön.

Kollektivtrafik är en bra sak. Jag hör på radion att man ska göra saker kollektivt.
Åk kollektivt. Sov kollektivt. Ät kollektivt.

Jag gillar kolektiva saker.

Vilka är med på lite kollektivt självmord?

Jag menar, när vi ändå leker superhjältar hela högen. Slänger sopor, rent av källsorterar.
Åker buss istället för bil. Tänker mer på vad vi äter.

Visst, vi missar delen som att fimpa dator/tv/sterio. Men det är ju en bra idé!

Äsch, som jag tidigare sa. Jag är berädd på att gå till vidderna utav massjälvmord.

Men det är ju kanske bara allt gott knark jag knarkar som talar nu.
För det vore ju verkligen inte ett alternativ.

Musikdirekt igår. Vi blev jokrar. Men gick slutligen inte vidare. Det var roligt.

Tankar går i roliga banor.
Man funderar över varför allt händer.
Vad som är så fel.
Vem det är som petar oss över kanten.

Finns det ett liv efter döden?
Är det då en bättre platts?
Finns himmelen?
Finns helvetet?
Vilket håll går jag?

Min katt är simpel. Han äter, sover, kissar, bajsar.
Han har ett socialt behov. Lika som oss.
Det fyller han ofta genom att gosa med någon.
En katt behöver inte oroa sig över sådant.
Det är bara för den att hoppa upp i ett knä och börja kurra.

Jag å andra sidan kollar mobilen varje minut.
Jag strävar efter att prata med folk så mycket jag kan.
Jag ringer, jag smsar, jag har facebook, jag har msn.
Jag har människor nere i mitt hus jag kan prata med.
Jag har grannar, jag har vänner att hälsa på.
Men jag spenderar all vaken tid till att oroa mig för ensamhet.
För att inte känna av känslan av närhet.
Jag pratar inte om saknaden utav vänner.
Jag pratar om känslan utav saknaden utav vänner.
Jag vet vad jag har.
Jag vet vad jag går miste om.
Det gör saken bara värre.
Och det är ensamt.
Svart galla kallas det.
Svart jävla galla.