arthur

Lövskogen kring älvsfåran
Rymmer inga konstigheter
När snösvärmarna frysit bort
Den sista resten av medkänsla
Blickar man inåt
Försöker låta bli att minnas

Dalen tonar omärkligt bort
Färgerna blir annorlunda
De mjukt sluttande liderna
Täcks av gran och tall
En spindelväv av skogsbilvägar
Leder ingen vart

Allt är dömt att huggas ner
Och fraktas bort
En stämning av sorg
Allvar och ensamhet
Tar fast betraktaren

De åldriga inbyggarna
Hänger sig en efter en
Tyst, stilla och sakkunnigt
I de övergivna fusens takbjälkar

Här har stora åthävor
Inte någon hemortsrätt
Inget är så mycket att orda om
Så det är lika bra att vänja av sig
Med att leva

"Jag själv måste ta på mig alla väsens hela mängd av lidanden.
Jag har beslutat att leva oräkneliga miljoner tidsåldrar i varje ond tillvaro.
Och varför? Bättre är det ju i sanning att jag allena lider än att alla väsen,
komma till de onda tillvarelseformernas orter."

Ur Santidava.

"Jag vaknade upp och kände att jag var tvungen att ta tag i mitt liv. Och gjorde det."

- Valfri ren narkoman, hederlig brottsling eller kvinnokämpe.

 

Det har jag också gjort, flera gånger. Om man bortser från den sista meningen. Jag har ”vaknat upp” så många gånger att tanken börjat kännas som en del av min identitet.

När jag vaknar bakfull på en vardag. När jag inser att jag skäms för något utan att veta varför. När jag vrider och slänger mig i sängen, svettas och är oförmögen att sova ända tills det att väckarklockan ringer, då, då kommer den.

 

"Jag borde..."

 

Jo tack, jag vet mycket väl vad jag borde göra. Tyvärr vet jag även hur det kommer att bli. Jag tror inte på äkta förändring, eftersom folk i grunden är vad de är. Det handlar inte om rädslan av att misslyckas eftersom även det eventuella utfallet är en del av min identitet. Man kan vara ensam även i ett förhållande. Jämför det med det faktum att det idag finns människor som av hela sitt hjärta längtar tillbaka till Sovjetunionen, Östtyskland och Nazityskland.

 

 

 

Man vet vad man har, men framför allt vad man hade.

 

/Gråtrunka.

Det finns nog ingen som ler lika brett som mig, åt ett brustet förhållande på facebook.

Visst kanske jag låter elak, det är ju inte att förhållandet är slut som är roligt.
Det roliga är allas reaktioner.

"Men gud vad tråkigt!!!! :(:(:("
"Vart finns ogilla-knappen?!!?!?!?!"
"Detta var ju hemskt! Ring mig om du behöver prata! :-("

Tja. Förlorar jag min tjej/kille och det givetvis syns på facebook, så är den första reaktionen att ringa till dig, du som bryr dig såpass att du skriver det här.
Nej, jag vill kanske inte att du ogillar detta.
Jag kanske faktiskt valt att posta mitt sociala liv här, men du behöver inte kommentera varje jävla grej som händer.

P.S
Ligg inte med min brud.