arthur

Det händer kanske runt 6 gånger per år.

Jag tappar kontrollen. Vet inte vart jag ska, vart jag är eller vart jag vill.

Jag ligger ena stunden och skrattar hysteriskt. För att sedan kura ihop mig till en boll och gråta i tjugo minuter.

Det växlar med jämna mellanrum.

Jag gör idiotiska saker. Sådant man skämtar om på när man är med kompisar. "EMO" Skriker vi och skrattar.

Jag känner allt. Som tiotusentals nålar som skjuts mellan mina celler. Som att jag brinner.

Jag vill allt. Jag vill dit, vara med den.

Jag vill inget. Jag vill vara här, ensam.

Jag vill inte leva längre.

Jag vill dö.

Jag har någon annans röst i huvudet. Någonstans där, långt bak.

"NEJ!"

Jag lever. Folk säger att det blir bättre.

Jag lever. Alla ger mig löften som dom inte kan hålla. Som dom aldrig håller.

Jag lever.