arthur

Att vara ung och sårbar är nog bland de sämre saker med att vara liten.
Förhållanden flyger hit och dit, man bryter ihop lika hårt varje gång.
Det starkaste man har är någon annan. Så är det hela tiden, för alla.
Har man ingen som är stark, så vänder man sig innåt. Till mörkret.
Det är kanske inte lätt att hitta ut därifrån, om ingen lyser fram ens väg.
Knappt då fungerar det ju, vilket bara är naturligt.

Tänk dig en värld, där alla visar omtanke och godhet till alla som behöver det.
Fjantigt?
Jag vet, spyr själv på tanken.
Det vore rätt schyst, slipper folk hoppa från balkonger, eller kasta sig på rälsen.

Nej, det stämmer ju inte heller. För psykisk ohälsa är bland det märkligaste som finns.
Det behöver inte finnas anledning för det. Man kan få det ändå.
Som canser.

Rätt bra liknelse faktiskt.
Dåliga vanor, dåliga tankar, sprider sig som ett gift igenom kroppen.
Det byggs på tills den grad man inte orkar av ensam.
Därför är det bra med vänner.

Men om man tappar sin härligaste vän? Man hittar den inte någonstans.
Minsta försök till kontakt resulterar i ruskiga duster utav tystnad och förlägenhet.
Det är hårt. Det gör ont.

Men jag har hört från många människor, att man hittar tillbaka till varandra.
Det kan vara sant.

I vissa fall.

Det jag pratar om är tvivel.
Ofta är det lätt att tro att man inte vågar kasta sig ut från klippan.
In i nya duster, riktigt öppna sig. Kan vara värt det.
Om allt går rätt.
Vilket det i 97% utav fallen inte gör.
Det är osäkerhetens fel.
Och varje misslyckat försök till nya, grönare ängar, gör en mer förlägen.
Mer osäker.

Torrt inlägg. Jag tror jag bjuder på en länk, som muntrar upp mig. Säkert dig också.
Om du känner att det behövs.

http://existenz.se/out.php?id=27248