arthur

Lövskogen kring älvsfåran
Rymmer inga konstigheter
När snösvärmarna frysit bort
Den sista resten av medkänsla
Blickar man inåt
Försöker låta bli att minnas

Dalen tonar omärkligt bort
Färgerna blir annorlunda
De mjukt sluttande liderna
Täcks av gran och tall
En spindelväv av skogsbilvägar
Leder ingen vart

Allt är dömt att huggas ner
Och fraktas bort
En stämning av sorg
Allvar och ensamhet
Tar fast betraktaren

De åldriga inbyggarna
Hänger sig en efter en
Tyst, stilla och sakkunnigt
I de övergivna fusens takbjälkar

Här har stora åthävor
Inte någon hemortsrätt
Inget är så mycket att orda om
Så det är lika bra att vänja av sig
Med att leva