arthur

Ett till lov kommer till sitt slut. I morgon kommer alla att prata om vad dom gjort för något. Dom kommer säkert fråga mig.

-Johan, vad har du gjort för roliga saker på lovet?

Jag kan svara nu.

Jag har druckit starksprit och varit vaken sent.
Ungefär som vanligt, fast lite mer ensamt.

Ett barn klätrar i träd med hjälm. Ramlar ner och fastnar med hjälmen i ett träd. Död.

Detta är sjukt tråkigt och tragiskt, ja, det  tycker jag.

Det som dock är spännande i detta är att det är någons fel.
Man kan fråga sig vems fel det är?

Förskolepedagoger?
Rektorn?
Sociala?
Föräldrar?
Barnet?

Förskolelärare/pedagoger? Jag har pratkiserat på ett dagis. Vi hade 13 ungar. Det kändes som 1300.
Det var stressigt att hålla reda på alla, speciellt ute.
Hjälmar bör undvikas utomhus, det är ganska logiskt. (Om barnen inte åker pulka, skidor eller är små och det är halt ute.)

Rektorn var nog inte med. Men om han/hon hade varit det, så tror jag inte att en till bland 100.000 ungar skulle göra skilldnad. (Om man räknar med att en unge är fem hundra.)

Sociala... Ha! Jo, sen när började dom bry sig om barnens vanor och olika faror i träd? Dock inte deras fel. Inte direkt iallafall.

Föräldrar har ett ansvar ja. Men dom har också en plikt att jobba, så att barnen och familjen kan få mat. Dom hinner inte alltid ta hand om sina barn, olyckligtvis. Därav dagis.

Barnet? Träd är roligt, hjälmar ett tvång. Alla har vi varit barn. (Även om de som läser min blogg kanske fortfarande är det, speciellt när dom dricker.)

Det jag menar med allt detta är att ett barn har dött. Tråkigt ja, men varför ska vi hitta boven i dramat?
Jag är rätt säker på att alla inblandade är rätt illa däran ändå. Och om man ska skylla på någon, varför inte skylla det på nazister/terrorister/fästingar/hundar/vargar/usa/Magnus Betnér?

Saker sker, ofta. Hela tiden.
Dåliga saker sker dom med.

Livet är bra krångligt ibland.

Och gudars, det finns roligare saker att göra än att gå på fest.

Må kräftan ta dig.

1. Det är roligt att komma till skolan, närmare bestämt skåpet. Väl framme skådar du tusen röda lappar med fina textrader. "Du och jag, vänner för alltid" Muntert, tänker du. Du kommer till ditt skåp. Gult och tråkigt som vanligt.

2. Folk springer omkring med röda rosor som dom kastar till folk dom älskar. (Älskar)
Du får inte en enda ros.

3. Folk är så kära så att dom ger kramar till alla.
Du får inte en enda kram.

Det är ganska roligt tycker jag, att "kärlekens dag" gör tusen och åter tusen människor så sjukt ledsna och nerstämda. Dom går till sitt skåp, sina vänner men får varken kram, kort eller ros.

En annan sak som faktiskt precis slog mig, är hur hysteriskt roligt det är att vara på facebook denna dag.
Olika kommentarer kan lyda ungefär såhär.

"Alla <3 dag är ju bara sjukt kommersiell, den finns bara till så att affärer ska tjäna pengar!"

Ha.

Huvudet på spiken. Men gillar du julafton? Påsk? Midsommar? Vinterblotet?

Håll käften om sådant du tycker, den här dagen är faktiskt till för kärlek.

lol

Lövskogen kring älvsfåran
Rymmer inga konstigheter
När snösvärmarna frysit bort
Den sista resten av medkänsla
Blickar man inåt
Försöker låta bli att minnas

Dalen tonar omärkligt bort
Färgerna blir annorlunda
De mjukt sluttande liderna
Täcks av gran och tall
En spindelväv av skogsbilvägar
Leder ingen vart

Allt är dömt att huggas ner
Och fraktas bort
En stämning av sorg
Allvar och ensamhet
Tar fast betraktaren

De åldriga inbyggarna
Hänger sig en efter en
Tyst, stilla och sakkunnigt
I de övergivna fusens takbjälkar

Här har stora åthävor
Inte någon hemortsrätt
Inget är så mycket att orda om
Så det är lika bra att vänja av sig
Med att leva

"Jag själv måste ta på mig alla väsens hela mängd av lidanden.
Jag har beslutat att leva oräkneliga miljoner tidsåldrar i varje ond tillvaro.
Och varför? Bättre är det ju i sanning att jag allena lider än att alla väsen,
komma till de onda tillvarelseformernas orter."

Ur Santidava.

"Jag vaknade upp och kände att jag var tvungen att ta tag i mitt liv. Och gjorde det."

- Valfri ren narkoman, hederlig brottsling eller kvinnokämpe.

 

Det har jag också gjort, flera gånger. Om man bortser från den sista meningen. Jag har ”vaknat upp” så många gånger att tanken börjat kännas som en del av min identitet.

När jag vaknar bakfull på en vardag. När jag inser att jag skäms för något utan att veta varför. När jag vrider och slänger mig i sängen, svettas och är oförmögen att sova ända tills det att väckarklockan ringer, då, då kommer den.

 

"Jag borde..."

 

Jo tack, jag vet mycket väl vad jag borde göra. Tyvärr vet jag även hur det kommer att bli. Jag tror inte på äkta förändring, eftersom folk i grunden är vad de är. Det handlar inte om rädslan av att misslyckas eftersom även det eventuella utfallet är en del av min identitet. Man kan vara ensam även i ett förhållande. Jämför det med det faktum att det idag finns människor som av hela sitt hjärta längtar tillbaka till Sovjetunionen, Östtyskland och Nazityskland.

 

 

 

Man vet vad man har, men framför allt vad man hade.

 

/Gråtrunka.

Det finns nog ingen som ler lika brett som mig, åt ett brustet förhållande på facebook.

Visst kanske jag låter elak, det är ju inte att förhållandet är slut som är roligt.
Det roliga är allas reaktioner.

"Men gud vad tråkigt!!!! :(:(:("
"Vart finns ogilla-knappen?!!?!?!?!"
"Detta var ju hemskt! Ring mig om du behöver prata! :-("

Tja. Förlorar jag min tjej/kille och det givetvis syns på facebook, så är den första reaktionen att ringa till dig, du som bryr dig såpass att du skriver det här.
Nej, jag vill kanske inte att du ogillar detta.
Jag kanske faktiskt valt att posta mitt sociala liv här, men du behöver inte kommentera varje jävla grej som händer.

P.S
Ligg inte med min brud.

Bevara er besinning, var på er vakt.
Er motståndare Djävulen går omkring,
som ett rytande lejon och söker någon.
Någon att sluka.

Min religion skulle bygga på enkla saker.
Var vi kommer ifrån spelar ingen roll. Problemet ligger i vart vi är. Vi föds till en olycklig värld, så varför måla upp en romantisk och färgglad bild på något som inte finns? Att den kommer ge svar är lika troligt som att en orm talar och en dum brud tror på den.

Det jag skulle säga är helt enkelt följande:
Vi kommer aldrig få svar på de frågor som vi hoppas veta innan det sker.
Om det så gäller helgens flamma, vad läraren ska ge för betyg,
hur den spännande curling-matchen kommer att gå eller vad som händer när vi dör.

Jag skulle inte ha någon gud, om jag hade det så skulle han vara hatad.
Jag tar med andra ord avstånd ifrån det gudomliga,
det blir mer en filosofi, för om gud nu finns, så vill jag utmana honom på slagsmål.
Något han alltid nekar.

Jag lever hellre i en gudlös värld, än en värld där gud är svartsjuk och fruktansvärt dålig på att skapa saker.
Budskap är varför min religion, eller filosofi, eller cynik, skulle finnas. Ge hän åt små enkla saker. Släpp efter på den normala standarden, sluta vara någon du inte är. Att drömma betyder ingenting, det är meningslöst att sträva efter saker.

Det är ett ödets ironi att jag skulle ha den mest unika religionen i världen. Eftersom jag inte vill ha några medlemmar, ingen församling.
Då skulle jag givetvis inte tro på ödet.

Alltså skulle det fundamentala i det hela vara att allt är skit.

Allt är falskt.
Allt är galet.
Allt är en dröm.
Inget är säkert.
Ge upp dina förhoppningar och ge hän åt dina känslor.

Tyvärr skiter det sig de med.

Skolan är ett roligt spektakel.

Under praktiken (lov) och lovet, så har jag sovit som en gud. Om man bortser från dåliga rutiner och sena nätter.
Alltid dom där tio timmarna sömn.

I söndags somnade jag aldrig. Lade mig tolv, klev upp vid tre, åt en macka, rökte en cigg.
Kom i säng runt halv fyra igen.
Klockan sju tröttnade jag och tittade på en film.

Igår (Måndag) somnade jag aldrg. Lade mig vid halv elva, hade gymmat och som tidigare sagt inte sovit på hela dagen.
Kanske var jag naiv som trode att jag skulle få sova för det?

Ligger i sängen, helt klarvaken, men trött till tusen.

Idag var jag inte jättepigg.

Det är jag inte nu heller.
En del utav mig börjar komma till den naiva delen igen.
"Kanske i natt?"

Sen ska du inte tro att jag klagar över detta. Jag finner det mest bara hysteriskt.
Att skolan, som inte alls är jättejobbig just nu, inte speciellt med plugg, kan påverka mig så.

Det måste då hålla med om?

Sen vore det ju rätt mysigt att dela säng med någon, längesedan nu. Inget snusk. Bara någon att prata sig till sömns med, någon att krama.
Kanske lite snusk endå, men det hör inte hit.
Jag har ändå ingen olycklig kandidat som jag vill kasta korv med.

HOW TO MAKE A WOMAN HAPPY

It's not difficult to make a woman happy.

1. a friend
2. a companion
3. a lover
4. a brother
5. a father
6. a master
7. a chef
8. an electrician
9. a carpenter
10. a plumber
11. a mechanic
12. a decorator
13. a stylist
14. a sexologist
15. a gynecologist
16. a psychologist
17. a pest exterminator
18. a psychiatrist
19. a healer
20. a good listener
21. an organizer
22. a good father
23. very clean
24. sympathetic
25. athletic
26. warm
27. attentive
28. gallant
29. intelligent
30. funny
31. creative
32. tender
33. strong
34. understanding
35. tolerant
36. prudent
37. ambitious
38. capable
39. courageous
40. determined
41. true
42. dependable
43. passionate
44. compassionate

WITHOUT FORGETTING TO:
45. give her compliments regularly
46. love shopping
47. be honest
48. be very rich
49. not stress her out
50. not look at other girls

AND AT THE SAME TIME, YOU MUST ALSO:
51. give her lots of attention, but expect little yourself
52. give her lots of time, especially time for herself
53. give her lots of space, never worrying about where she goes

IT IS VERY IMPORTANT:
54. Never to forget:
* birthdays
* anniversaries
* arrangements she makes

---

HOW TO MAKE A MAN HAPPY

1. Show up naked
2. Bring food

Ljuger jag?
Ja.
Varför inte? Alla andra gör det.
Är jag så olika?
Jag hatar och jag älskar, precis som alla andra.

Gör det mig starkare, att veta det?
Nej?
Gör det mig svagare?

Allt jag vet, är att ett sms, ett samtal, ett enkelt "hej" på skolan skulle ge så mycket.

Men kosta så litet.

Är jag full?
Ja, självklart? Varför inte?

Är jag dum?

Nej.

Är jag smart?

Nej.

Godnatt.

Vi har varit med om många tunga dagar bloggen.

Och jag har på känn, att det värsta inte är över.

Hur kan folk inte hålla med min avsky till människor?
Speciellt eftersom dom påstår sig vara smarta.

Smarta människor borde veta bättre.

Men om jag, som inte är den skarpaste kniven i lådan avskyr människor.
Och silverbesticken som tas fram till nyår inte gör det.

Är det dom som är dumma, eller är det jag?

Men sen ska man inte tänka på saker, enligt många.
Men om vi inte tänker på saker så är vi inte människor.

Det är en ödets ironi att jag som hatar människor och allt som hör därtill,
ändå aldrig slutar tänka.

Då tror jag ioförsig inte på ödet.

Men jag tror På Aron Flam, som jag gång på gång citerar.

Jag saknar Isidor, min gubbe som var jag, jag som var honom.
Han är död nu, 96 år gammal.
En stor del utav mig vill vara 96 år, bo på pansionat och sakta glömma.

Nackdelen är att de flesta tappar föståndet då.

Oftast är jag inte säker på om jag inte gör det utan att vara gammal.

Det bästa jag kan göra nu är att sakta men säkert bege mig, mot dimmornas tempel.
En varm omfamning utav konjak, härliga kyssar utav whisky, smekningar utav sprit.
Men de sakerna går att ersätta.

Men med vad? "XD"

Jag har lärt mig att om jag försöker tillräckligt länge, med att vänja mig med skit som jag avskyr.
Så kanske jag har en chans att bli ofrivilligt glad, i form utav mänskligt skit och ovisshet.

Medans jag väntar så kan jag lika gärna korka upp en flaska till.

Sen ska du inte vara nazist och tolka allt jag säger och gör till punkt och pricka. Jag pratar i gåtor, som du nog inte listar ut så lätt.
Det ger jag dig inte chansen till.

Jag är sjukt missnöjd med mitt liv.

Att vara ung och sårbar är nog bland de sämre saker med att vara liten.
Förhållanden flyger hit och dit, man bryter ihop lika hårt varje gång.
Det starkaste man har är någon annan. Så är det hela tiden, för alla.
Har man ingen som är stark, så vänder man sig innåt. Till mörkret.
Det är kanske inte lätt att hitta ut därifrån, om ingen lyser fram ens väg.
Knappt då fungerar det ju, vilket bara är naturligt.

Tänk dig en värld, där alla visar omtanke och godhet till alla som behöver det.
Fjantigt?
Jag vet, spyr själv på tanken.
Det vore rätt schyst, slipper folk hoppa från balkonger, eller kasta sig på rälsen.

Nej, det stämmer ju inte heller. För psykisk ohälsa är bland det märkligaste som finns.
Det behöver inte finnas anledning för det. Man kan få det ändå.
Som canser.

Rätt bra liknelse faktiskt.
Dåliga vanor, dåliga tankar, sprider sig som ett gift igenom kroppen.
Det byggs på tills den grad man inte orkar av ensam.
Därför är det bra med vänner.

Men om man tappar sin härligaste vän? Man hittar den inte någonstans.
Minsta försök till kontakt resulterar i ruskiga duster utav tystnad och förlägenhet.
Det är hårt. Det gör ont.

Men jag har hört från många människor, att man hittar tillbaka till varandra.
Det kan vara sant.

I vissa fall.

Det jag pratar om är tvivel.
Ofta är det lätt att tro att man inte vågar kasta sig ut från klippan.
In i nya duster, riktigt öppna sig. Kan vara värt det.
Om allt går rätt.
Vilket det i 97% utav fallen inte gör.
Det är osäkerhetens fel.
Och varje misslyckat försök till nya, grönare ängar, gör en mer förlägen.
Mer osäker.

Torrt inlägg. Jag tror jag bjuder på en länk, som muntrar upp mig. Säkert dig också.
Om du känner att det behövs.

http://existenz.se/out.php?id=27248

När man försöker rasta min hund på regniga dagar.
Då går han ut runt knuten, kissar, sedan vänder han.

Sen å andra sidan skulle jag hålla mig från kyla om jag hadde gigantiska bollar.

Hemska vinter rasar mot oss med stormiga steg.

Ett riktigt feberyrande har varit mina senaste två veckor. Har jag inte feber så kan jag inte sova. Sover jag inte får jag feber, vilket leder till att jag inte kan sova.

Jag och Lina brukade prata om onda cirklar. Detta kan nog beskriva en ond cirkel bäst
Nej, det stämmer ju inte. Det är faktiskt inte en cirkel. Dessutom är den ju knappast ond.
Men röda saker är oftast onda. Se på djävulen. Han är ju röd.
Rött är så bra i politiken vill jag lägga till.

Förövrigt händer inte mycket. Jag har inte ens ett band att spela i. Kanske jag kommer få ett band snart. Men det får vi se.
Och jag sitter vid min dator och blir förbannad på att folk aldrig uppdaterar sina bloggar.

Sedan ser jag att min blogg är mindre full än mitt konto på banken. Vilket inte är sjukt svårt, eftersom jag har så mycket pengar. Det är rätt, jag har gått och blivit rik under sommaren.
Det hela hände på Payala. Där jag och Patrik drack öl en kväll. Jag fick visserligen inte pengar för det. Men mitt arvode ökade med 400%

För att gå till lite mer seriösa vidder så tänkte jag ta adjö av er killar och tjejir. Det har varit en ärorik tid vi har haft tillsammans du och jag.

Nu kliver jag av bussen och märker att min följeslagare tar fram sin Ipod.

(Och nej, jag lägger inte ner bloggen, tar inte heller livet utav mig. Jag menar bara att stänga detta lilla avsnitt.)

En ny dag nalkas. Vaknar upp ensam i min säng.

Ett ständigt hån, som att livet spottar mig i ansiktet och sparkar mig på nötterna.

För visst är det en klassisk lördag, att vakna med smärta i skrevet och ett illamående?

Skönt om man hade någon att bli tröstad utav